Min torsdag i Mars 2059

Jag vaknar av att väckarklockan ringer, jag stänger av den med ett stön. Jag stapplar upp ur sängen, drar upp persiennen och ser ut över vackra, gröna Eskilstuna. Jag hör hur fåglarna kvittrar utanför mitt fönster. Det är en torsdag i Mars 2059. Våren har kommit tillbaka, snön har försvunnit och löven börjar att växa på träden igen. Jag öppnar fönstret och jag känner doften av blommor och vår. Jag ska till skolan så jag sätter på mig en tröja, byxor och mössan som jag alltid har på mig. Jag smyger in på toan, jag vet inte om min lillasyster har vaknat än. Jag sätter upp mitt ljusa hår i en hästsvans och tittar in i spegeln på mina gröna ögon. Gröna som löven, tänker jag.

Det är skönt att våren kommit tillbaka, men jag börjar längta efter sommarlovet, så att jag kan simma i sjön hos min mormor. Det är det bästa jag vet. Att man kan simma ut i det klarblå vattnet och bara simma, det älskar jag att göra. En annan sak som jag tycker om är att tänka, lösa svåra problem som ingen annan vet lösningen på. Jag öppnar dörren försiktigt och smyger ut från toan och vandrar ner till köket, där nästan hela min familj stod. Mamma står och steker ägg medan pappa har sin plats vid bordet och läser tidningen, min äldsta bror William befinner sig som vanligt vid diskbänken och slänger i sig en tallrik med fil och blir som vanligt sen till skolan. Min lillasyster Maja sover fortfarande i sin säng och min minsta lillebror Tyler har slumrat till i sin barnstol.

     – God morgon Alice, retas William och gör en ful grimas.

     – Äh lägg av, retas jag tillbaka.

Jag sätter mig och tar en macka, men det börjar bli bråttom till bussen. Eftersom jag fick ta bussen till skolan varje dag, brukade det bli bråttom på mornarna. Vi bor på landet, ungefär 30 minuter från centrum. Jag hoppar över en leksak som ligger på golvet och hoppar vidare mot hallen. Jag sätter i mina små fötter i mina skor, ropar hejdå till alla och traskar iväg mot bussen.

Jag går in i den självdrivna bussen och sätter mig längst bak och slår upp tidningen som jag har med mig, jag tittar med stora ögon på framsidan. På framsidan finns det en rubrik med stora bokstäver: ”KLIMATMÖTE ÅR 2009 SOM RÄDDADE JORDEN”, sidan 3. Jag bläddrar snabbt upp sidan och börjar läsa: för 50 år sedan var det ett klimatmöte i Köpenhamn… Jag undrar varför de hade det, frågar jag mig själv och läser vidare. Ett klimatmöte ägde rum i Köpenhamn år 2009, det mötet räddade hela jorden. Mycket av mötet handlade om hur man ska klara av att inte släppa ut så mycket koldioxid. Koldioxid? tänker jag, det hade mormor berättat om. Hon hade sagt att bilarna släppte ut mycket koldioxid förr. Fast nu förtiden har vi bara elbilar. I tidningsartikeln står det också om: global uppvärmning, atmosfären och Kyotoavtalet. Det står skrivet om alla naturkatastrofer, jordbävningar, översvämningar och hur tusentals människor dog. Det finns också en text om hur politikerna först inte hade brytt sig, men sen tog världen över. Människorna tog tag i det som politikerna inte gjorde: de bestämde möten och de förändrade världen.

Jag är så inne i tidningen att jag nästan glömmer att gå av. Jag bestämmer mig för att gå hem till mormor efter skolan så att hon kunde berätta vad som hände med vad jag tyckte, den vackra världen. Jag små springer vidare till skolan. Idag är en dag som man ville inte komma för sent, vi har so och den suraste läraren på hela skolan, Kurt Hansson. Jag har hört från vissa att vi ska börja med robotar som lärare istället, men det tycker inte jag verkar som någon bra ide. Jag saknar den tiden när det inte var så tekniskt, när man kunde säga hej till busschauffören och skriva vanliga brev. Men man överlever väl tänker jag och går in i skolan och in på lektion. Jag fixar av hela dagen, och sura Kurt och sedan tar jag bussen hem till mormor.

Jag tycker om att gå till mormor och morfar och deras fina hus vid sjön. Hon och morfar har bott där i säkert 20 år. Huset var rött med vita knutar och nere vid bryggan låg deras båt och guppade mot vattnet. Jag går uppför den smala stigen upp till huset. Jag knackar på och smyger in. Jag får en välkomnande puss av hunden Rufs, jag går vidare in i vardagsrummet och hittar en snarkande morfar liggandes rak lång i soffan. Jag tassar förbi och går vidare in till köket, där står mormor och diskar och det luktar nygräddade bullar.

– Hej gumman, kommer du? Säger hon när hon får syn på mig.

– Ja, jag läste i tidningen imorse om ett klimatmöte 2009. Tänkte att du kunde berätta lite för mig?

– Javisst, jag har precis gjort bullar och din morfar är inte så mycket till sällskap på eftermiddagen, småskrattar hon och jag kan inte låta bli att skratta med. Vi sätter oss ner och mormor börjar berätta och jag sitter och lyssnar och nickar instämmande.

Jag säger hejdå och tackar för bullarna. Jag går till buss kuren och tar busslinjen hem. Jag tänker på allt som mormor berättade. Hon sa att klimatmötet inte hade gjort någon nytta, och att världen började ta egna beslut och det var det som räddade världen. Sverige hade börjat och de andra länderna tagit efter. Så innan våren 2011 hade världen varit på rätt väg mot en bättre värld. År 2020 hade det inte varit några naturkatastrofer på 2 år. Isarna började bli bättre och det smälte inget mer. Jag lufsar lugnt hemåt från busshållsplatsen, man känner att våren har kommit. Det börjar bli mycket varmare ute. Jag öppnar ytterdörren och går in. Jag vankar in på toa, jag börjar bli trött. Jag borstar tänderna och tar ur tofsen ur håret. Jag säger god natt till alla där hemma och går in i mitt rum och lägger mig i sängen. Jag tänker på Sverige som gjorde en sådan insats för att rädda jorden. Man kan inte undgå att känna sig stolt över sitt land. Jag ställer väckarklockan och somnar snabbt, medan jag tänker på världen.