Vinden blåste in igenom fönstret, gardinerna dansade i solljuset. Havet gav ifrån sig härliga ljud när vattnet mötte stranden. Lungorna fylldes utav luft när jag tog mitt första andetag efter en lång skön sömn. Kroppen reagerade slött på ordern att resa sig upp, men sakta kämpade jag mig upp ur den varma sängen. I hopp om att se land i horisonten tittade jag ut mot havet men utan framgång. Vinden träffade mig rakt i ansiktet och nackhåren reste sig utav den varma pusten, jag var sorgsen. Att vi, människan skulle bringa våran egna undergång var lika självklart som att fiskar kunde simma. Men hur kunde vi låta detta ske? Ögonen fylldes  utav vatten, tårarna rann ner över kinden, hur? Hur kunde vi låta detta ske?

   För att lugna ner sig tände jag en cigg, den sista förpackningen utav det urkända märket ”Marlboro” det var snart dags att sluta med helvetet. Samtidigt som röken pustade ut ur munnen granskade jag förpackningen ”Rökning Dödar”. Med ett växande leende slängde jag paketet ner i vattnet. I samma ögonblick fick jag en blick ner igenom vattenytan, sanden åkte som vind med vågorna. Bilderna rullade upp i mitt huvud.  Dagen då allt inträffade, Brandon var där, min son. Han stod och undrade vad som hände när folket i staden sprang för livet. Men skräcken tog över när tsunamin visade sig bakom honom.

   Folk sprang i förskräckelse och skrik. Nackhåren reste sig utav skräcken som nu visat sig. Brandon hade en panikslagen min i ansiktet. Glaset föll som regn över oss när skyskraporna tog smällen utav vågorna, vattnet slingrade sig som en orm igenom byggnaderna och tog med sig människorna som olyckligt nog inte hann bort från den nyligen anlända faran. Frusen utav panik stod jag där, jag bevittnade skräcken, skriken… Men förståndet tog tag i mig. Jag måste fly. Marken började spricka, varma ångor blåste ut ur springorna och gav ifrån sig ett skri som påminde om en skadad ventil. Med skräcken i hälarna sprang jag efter min son, ”jag kan inte dö här” tänkte jag. Nackhåren vägrade ge med sig, vattnet hördes tydligt bakom mig. Vi kom in i stadsmuseet, robotarna agerade som vanligt utan någon aning om vad som komma skulle. Plötsligt kände jag vinden runt mig. Luften trängde in i kläderna, vad var det som precis hade hänt? Panikslaget granskade jag miljön omkring mig. Marken var borta, sand och sten föll ner mot djupet tillsammans med museets modeller och robotar. En vinröd låga visade sig nere i djupet som öppnat sig. Den varma luften underifrån torkade tårarna ur ögonen, var detta slutet?

   Plötsligt tog någon tag i min hand, Brandon låg på kanten utav den resterande mark som fanns, jorden föll över mitt ansikte när hans hand sakta drog upp mig. Flåsandes såg jag hur staden föll, svårttolkade figurer ramlade ner i staden, troligtvis människor. Stadens blå hus och dess neon skyltar föll ned, himmelens gula färg splittrades när sköldpelarna föll ner mot djupet. Solens strålar trängde igenom, trots smärtan som nu börjat sprida sig på huden så reagerade inte jag. Tusentals små prickar flög upp ur djupet. Det var bilar. Vi ställde oss hastigt upp, min vy suddade till. Samtidigt sprack marken upp omkring oss, jag föll men lyckades greppa tag om en kant. Jorden rann in i ögonen, tårarna försökte rensa smutsen men utan framgång. Hängandes över dunklet med ögonen suddiga tolkade jag någonting som föll, ögonen spärrades upp av förskräckelse.

Tårarna rann, var det utav smutsen i ögonen eller det jag precis bevittnat? Brandons kropp befann sig i luften, i hopp om att få tag i hans hand viftade jag men min lediga arm. Men förgäves. Tårarna rann över mina smutsiga kinder, som pärlor föll dem ner mot mörkret, precis som Brandon.

   Nära på att falla tog jag tag med båda armarna, med ett skri lyckades jag pressa upp mig över kanten. Nej, nej nej nej… Neeej!!! Brandon gick inte att finna, skriet dog inte föränn halsen inte orkade mer. Gråtandes föll jag ner på knäna, i all ursinne slog jag mot marken. En kallare bris gentemot den från dunklet fick mig att frysa till. Vatten slingrade sig förbi den lilla kullen jag befann mig på, vinden blev allt starkare och fick mig att ramla bakåt. 

 Gruset strök hårt mot mitt ömma ansikte, men det brydde jag mig inte om. Jag reste mig upp, orkade jag verkligen att leva? Tårarna föll precis som havet fortfarande ner i dunklet, solljuset lös igenom dem och visade dess vackra sida. Chocken var för stor, tröttheten spred sig i kroppens lemmar, synen suddade till samtidigt som ögonlocken sakta slog igen. Allting vart mörkt.

   Bilderna försvann ur huvudet, snart insåg jag att jag fortfarande var i mitt hus, jag hade svimmat av precis vid fönstret . Huden på armen var bortbränt av den lilla stund den vistades på fönstrets kant. I skräck drog jag hastigt in armen, stressen fick vattnet att rinna ut ur huden. Jag öppnade låda efter låda i byrån som stod i hörnet av rummet. Tillslut kom lugnet, det där lugnet  av att man hittat något extremt viktigt. Handen tog tag om en konstig pryl, utan tvekan stoppade jag in den blåa maskinens spets mot den skadade huden. Ett digitalt lager visade sig över såret, snabbt började huden återgå till sitt normala tillstånd. Av tillfredställelse pustade jag ut, vred om kontrollen på maskinen och tröck den mot huden igen. Ett ljus blått genomskinligt hologram dök upp, men fortfarande gick det att tolka texten som visade sig. ”UV-Protection Success”. Jag satte mig på sängen, gnuggade till mitt ansikte och reste mig sen för att gå mot utgången. Husets vita väggar lös upp närvaron, ett neonblått ljus åkte emellan väggarna. I hallen stod ett isolerat akvarium, med en blick mot det fann jag växterna gröna och välmående. En sista koll mot syre mätaren gjorde att jag nöjt kunde fortsätta gå mot dörren. Jag stannade till vid dörren och tittade snett över axeln, en dörr stängdes bakom mig. Högfriktionsljudet fick håret på kroppen att resa sig, den där härliga känslan. En plan stråle scannade åkte från golvet till taket. Lampan över dörren lös grönt samtidigt som den öppnades. Solljuset lös starkt upp det lilla rummet. Mina ögon glänste utav lycka, jag kunde äntligen gå ut igen. Jag tog en titt på hologrammet, maskinen satt fast på min högra arm. Till min lycka såg jag att jag hade 2 timmar på mig. Det digitalt streckade solskyddet tog direkt stryk från solens strålar, men lite tid hade jag på mig. Men humöret dog lika fort när jag blickade upp mot himmelen, det blåa som vi kände till för ett par år sedan är nu någonting helt annat. Himmelen hade öppnat sig mer och mer till det vida rymden, vi var inte skyddade längre. En rädsla som alltid kommer finnas där, Varför lät vi detta ske?

Alexander Nikodinoski